Ida Rebecca Caroline

Att gå en sån här utbildning tär verkligen på kropp och själ och vissa dagar är bara inte bra dagar. Och idag var det en sån dag, en dålig dag.

Jag är bara så himla knäckt av allt oflyt som jag haft den senaste tiden, så idag när all ångest inför examinationerna började komma (som är på fredag och nästa onsdag), så fick jag bara panik och bröt ihop på moderna.

Jag har varit borta i över 3 veckor till och från och så nu när jag äntligen kommit tillbaka till skolan, för ungefär en vecka sen, så lyckas jag göra jag illa mig i foten. Visst det kanske är en bagatell, men när man verkligen är beroende av sina fötter hela tiden, så ställer det till en hel massa problem. Och det är en sådan frustration att känna att man bara vill komma igång och träna och ta igen allt man missat och så kan man inte göra det för att det är en liten skitfot som hindrar en. Och det värsta är att det inte ens blir bättre. Det enda som känns någorlunda okej är att gå på den, men allt annat är bara åt helvete.

Så ja. Jag vet inte hur det här ska sluta, men ska försöka ta mig igenom stepp-examinationen på fredag iaf, och det får gå hur illa det vill. Skiter i vilket, vill bara att allt ska vända. Helst här och nu. Men ja, ordspråket att en olycka kommer sällan ensam, lever jag upp till rätt bra nu iaf.

Men som ett avslut på detta dystra inlägg, så vill jag ändå säga att jag tycker skolan är toppen och jag trivs så otroligt bra med ALLA människor jag har omkring mig. Ni förgyller verkligen min vardag. Tack.

(Och om det var någon som orkade läsa igenom det här, så gjorde ni det bra. Var bara tvungen att få skriva av mig lite).