Ida Rebecca Caroline

Behovet av att alltid vara nummer ett

Det var i årskurs 1 på gymnasiet som det började på allvar. Jag stod där utanför kyrkan med mitt betygsdokument i min hand. 7 MVG av 7 möjliga. Perfekt, tänkte jag. Det här kommer folk att se upp till. Och så var det igång. Hela min gymnasietid var en ständig kamp av bekräftelse och bevisning för min del. Jag hade hela tiden ett behov av att vara bäst på allt och mer eller mindre så var det så också. Jag hade alltid högsta betyg på alla prov, jag fick stå längst fram i alla koreografier, jag hade överlägset bäst kondition av alla i klassen och fick alltid de bästa tiderna vid alla tester på idrotten. Jag var i princip oslagbar och kände mig odödlig. Och så här fortsatte det i tre års tid. Jag tränade även en hel del utanför skolan. Jag spelade fotboll i division 3 och även där gick det bra. Jag deltog i ett kommunalt dansprojekt där vi dansade tre dagar i veckan efter skoltid och allt bara flöt på. Jag var grym, helt enkelt.

Under denna tid fick jag även ett stort kontrollbehov över min kropp och mitt ätande. Jag var aldrig sjuk, men var väldigt noga med vad jag stoppade i mig och det kunde gå månader då jag inte ens åt något i närheten av något som var onyttigt. Jag hade sådan fruktansvärd disciplin. Och bekräftelse fick jag ju även för detta. Det var många som beundrade min kropp och självklart så triggade det väl mig till att hålla i detta beteende. Och så småningom blev träning och mat något mer än ett behov för mig. Det blev ytterligare något som jag kunde “bli bra på”.

Men till och från så kunde det komma små “misslyckanden” för mig. Jag kom ihåg första gången jag fick ett G på ett prov. Det var ett engelskaprov där jag hade missat en hel sida och därmed tappat så många poäng att jag bara fick ett G. Och detta var helt oacceptabelt. Jag minns att jag grät och hade sån ångest över det där betyget. Jag kände mig misslyckad och trodde att folk skulle börja snacka skit om mig för det. Så illa var det. Även känslan då jag helt plötsligt inte fick stå längst fram i en koreografi tog hårt på mig. Och redan då var känslan “av att inte duga” något som störde mig oerhört. Jag hatade så mycket att inte alltid få vara nummer ett.

Hur som helst, tre år hade nu gått och nu satt vi där, den 8 juni 2007, i Landskyrkan i Skellefteå. Alla var finklädda från topp till tå. Och jag minns att jag var solbränd till tusen eftersom jag nyss kommit hem från en semester i Turkiet. Vi lyssnade på kyrkklockarna och rektorn började tala. Sedan var det dags för stipendieutdelning. De började med stipendierna för dansen och jag och två andra tjejer blev uppräknade. Så skönt, tänkte jag och stod där med stipendiet i hand och kände bara en stor lättnad. Och så fortsatte utdelningen och näst på tur var stipendierna för “goda studieresultat”.

“Kan Rebecca Markgren, komma fram?” sa rektorn. Ja, men jag står ju redan här, tänkte jag och gick fram till utdelaren och fick mitt stipendium. Sedan gick jag tillbaka till min plats och kände bara en så enormt stor lättnad och bekräftelse. Jag hade fått betalt för allt mitt slit.

Sedan var vi där allt började, men nu inväntade vi våra slutbetyg. Lärarna ropade upp våra namn och vi fick gå fram en och en och hämta dem. Jag trodde jag visste hur det skulle gå, men jag var ändå inte helt säker. Men så fort jag hämtat mitt betyg sprättade jag upp kuvertet, drog sakta upp dokumentet och kunde med glädje se dessa tre bokstäver på varenda rad. Jag hade gått ut gymnasiet med 32 MVG av 32 möjliga. Vilken lättnad.

Så studentkvällen skulle väl inte kunna bli annat än helt perfekt. Jag hade ju uppnått allt jag ville och jag hade bevisat för alla hur bra jag var. Det var verkligen den bästa känslan jag känt på länge.

Och sedan satt vi där. Hemma hos en klasskompis ute på landet för att börja förfesten som sedan skulle fortsätta på Stadshotellet i Skellefteå tillsammans med alla andra glada studenter. Så jag öppnade min första flaska, en Smirnoff ice och bara njöt av första klunken. Det var en helt underbar sommarkväll. Solen lyste, det var varmt, alla var lyckliga och i denna stund hade nog inget kunnat vara bättre.

Men det var här allt gick snett. Efter att jag hade druckit upp halva min flaska började jag må dåligt. Riktigt dåligt. Jag fick så ont i bröstet att jag kände att jag var tvungen att gå och lägga mig någonstans. Så jag sa bara att jag skulle gå på toa, men gick in och la mig på deras soffa i vardagsrummet. Och medan jag låg där så blev smärtan allt mer intensiv, jag fick svårt att andas och jag kände hur jag höll på att försvinna från medvetandet. Men så kom en klasskompis in i rummet och vid den här tidpunkten svävade jag i något slags ingenmansland, men jag minns att jag sa att jag hade ont i hjärtat och inte kunde andas. Så jag hörde hur de ringde en ambulans och i denna stund hann jag tänka så mycket. Jag trodde jag skulle dö och jag ångrade mig över att jag inte tagit vara på den sista tiden av mitt liv. Varför hade jag pressat mig så hårt? Vad i hela friden skulle jag med dessa betyg till om jag nu skulle dö här och nu? Jag var så arg på mig själv. Sedan minns jag inget mer. Allt blev bara svart.

Sedan är nästa svaga minne när det står två ambulanskillar lutade över mig. De frågar massa saker, men jag förstår ingenting, det känns inte ens som att jag är där. Sedan tror jag att jag blir utburen på en bår, men jag vet inte och jag har heller aldrig frågat någon. Och väl i ambulansen klistrar de på mig en massa klisterlappar för att kolla mitt EKG och jag är fortfarande helt borta. De pratar med mig, men jag förstår fortfarande inte vad de säger och jag har inget minne av vad jag svarar. Jag tror bara att jag ska dö.

Men de tar mig i alla fall in till sjukhuset. Och från och med nu är det bråttom och jag har nog aldrig haft så många sköterskor och läkare runt omkring mig. De tar alla möjliga tester och jag har syrgas och klisterlappar över hela kroppen och kanyler i armarna. Och jag förstår fortfarande inte vad det är som händer?

Men proverna visar inte på något allvarligt och alla värden är helt normala. Och jag börjar sakta men säkert bli klarare i huvudet och kan nu svara på frågor. Och efter en bra stund kan de konstatera att jag bara fått en panikångestattack, samt att all denna press och att alla dessa krav på mig själv, har utlöst detta tillstånd.

Och när jag förstod detta så var det en sådan otrolig lättnad. Jag skulle inte dö. Inte än. Men det var en fruktansvärd väckarklocka för mig själv och jag insåg nu hur illa jag behandlat mig själv. Och jag var så arg för att jag hade pressat mig själv på detta sätt. För ingen älskade mig ju egentligen mer för att jag hade bra betyg. Det var bara ett bevis för mig själv. Ett bevis som egentligen inte betydde någonting alls.

Och det var efter detta som jag bestämde mig för att ta vara på mig själv. Att hälsan måste få gå i första hand och att det inte alltid är viktigast att vara bäst på allt, utan att det är desto viktigare att vara lycklig. Därför har jag försökt leva med det här mottot sedan dess, nämligen att “det som inte gör dig lycklig i ditt liv - det gör du dig av med“. Och på så sätt gör man sig själv en stor tjänst. För ingen mår bra av att göra något för någon annan. Det är Dig det handlar om. Ditt liv och dina val. Och det ska du vara stolt över. För det, om något är den bästa bekräftelsen du kan ge dig själv. Att du gjort något som du valt själv och oavsett om du lyckats eller inte, så var det ditt val och ingen annans. Och det är vad livet består av. Att hitta sin egen väg, hur krokig den än må vara.

.

Det var i årskurs 1 på gymnasiet som det började på allvar. Jag stod där utanför kyrkan med mitt betygsdokument i min hand. 7 MVG av 7 möjliga. Perfekt, tänkte jag. Det här kommer folk att se upp till. Och så var det igång. Hela min gymnasietid var en ständig kamp av bekräftelse och bevisning för min del. Jag hade hela tiden ett behov av att vara bäst på allt och mer eller mindre så var det så också. Jag hade alltid högsta betyg på alla prov, jag fick stå längst fram i alla koreografier, jag hade väldigt bra kondition och fick alltid de bästa tiderna vid alla tester på idrotten. Jag var i princip oslagbar och kände mig odödlig. Och så här fortsatte det i tre års tid. Jag tränade även en hel del utanför skolan. Jag spelade fotboll i division 3 och även där gick det bra. Jag deltog i ett kommunalt dansprojekt där vi dansade tre dagar i veckan efter skoltid och allt bara flöt på. Jag var grym, helt enkelt.

.

Under denna tid fick jag även ett stort kontrollbehov över min kropp och mitt ätande. Jag var aldrig sjuk, men var väldigt noga med vad jag stoppade i mig och det kunde gå månader utan att jag ens åt något som var i närheten av onyttigt. Jag hade sådan fruktansvärd disciplin. Och bekräftelse fick jag ju även för detta. Det var många som beundrade min kropp och självklart så triggade det väl mig till att hålla i detta beteende. Och så småningom blev träning och mat något mer än ett behov för mig. Det blev ytterligare något som jag kunde “bli bra på”.

.

Men till och från så kunde det komma små “misslyckanden” för mig. Jag kom ihåg första gången jag fick ett G på ett prov. Det var ett engelskaprov där jag hade missat en hel sida och därmed tappat så många poäng att jag bara fick ett G. Och detta var helt oacceptabelt. Jag minns att jag grät och hade sådan ångest över det där betyget. Jag kände mig misslyckad och trodde att folk skulle börja snacka skit om mig för det. Så illa var det. Även känslan då jag helt plötsligt inte fick stå längst fram i en koreografi tog hårt på mig. Och redan då var känslan “av att inte duga” något som störde mig oerhört. Jag hatade så mycket att inte alltid få vara nummer ett.

.

Hur som helst, tre år hade nu gått och nu satt vi där, den 8 juni 2007, i Landskyrkan i Skellefteå. Alla var finklädda från topp till tå. Och jag minns att jag var solbränd till tusen eftersom jag nyss kommit hem från en semester i Turkiet. Vi lyssnade på kyrkklockarna och rektorn började tala. Sedan var det dags för stipendieutdelning. De började med stipendierna för dansen och jag och två andra tjejer blev uppräknade. Så skönt, tänkte jag och stod där med stipendiet i hand och kände bara en stor lättnad. Och så fortsatte utdelningen och näst på tur var stipendierna för “goda studieresultat”. “Kan Rebecca Markgren, komma fram?” sa rektorn. Ja, men jag står ju redan här, tänkte jag och gick fram till utdelaren och fick mitt stipendium. Sedan gick jag tillbaka till min plats och kände bara en så enormt stor lättnad och bekräftelse. Jag hade fått betalt för allt mitt slit.

.

Sedan var vi där allt började, men nu inväntade vi våra slutbetyg. Lärarna ropade upp våra namn och vi fick gå fram en och en och hämta dem. Jag trodde jag visste hur det skulle gå, men jag var ändå inte helt säker. Men så fort jag hämtat mitt betyg sprättade jag upp kuvertet, drog sakta upp dokumentet och kunde med glädje se dessa tre bokstäver på varenda rad. Jag hade gått ut gymnasiet med 32 MVG av 32 möjliga. Vilken lättnad.

.

Så studentkvällen skulle väl inte kunna bli annat än helt perfekt. Jag hade ju uppnått allt jag ville och jag hade bevisat för alla hur bra jag var. Det var verkligen den bästa känslan jag känt på länge.

.

Och sedan satt vi där. Hemma hos en klasskompis ute på landet för att börja förfesten som sedan skulle fortsätta på Stadshotellet i Skellefteå tillsammans med alla andra glada studenter. Så jag öppnade min första flaska, en Smirnoff ice och bara njöt av första klunken. Det var en helt underbar sommarkväll. Solen lyste, det var varmt, alla var lyckliga och i denna stund hade nog inget kunnat vara bättre.

.

Men det var här allt gick snett. Efter att jag hade druckit upp halva min flaska började jag må dåligt. Riktigt dåligt. Jag fick så ont i bröstet att jag kände att jag var tvungen att gå och lägga mig någonstans. Så jag sa bara att jag skulle gå på toa, men gick in och la mig på deras soffa i vardagsrummet. Och medan jag låg där så blev smärtan allt mer intensiv, jag fick svårt att andas och jag kände hur jag höll på att försvinna från medvetandet. Men så kom en klasskompis in i rummet och vid den här tidpunkten svävade jag i något slags ingenmansland, men jag minns att jag sa att jag hade ont i hjärtat och inte kunde andas. Så jag hörde hur de ringde en ambulans och i denna stund hann jag tänka så mycket. Jag trodde jag skulle dö och jag ångrade mig över att jag inte tagit vara på den sista tiden av mitt liv. Varför hade jag pressat mig så hårt? Vad i hela friden skulle jag med dessa betyg till om jag nu skulle dö här och nu? Jag var så arg på mig själv. Sedan minns jag inget mer. Allt blev bara svart.

.

Sedan är nästa svaga minne när det står två ambulanskillar lutade över mig. De frågar massa saker, men jag förstår ingenting, det känns inte ens som att jag är där. Sedan tror jag att jag blir utburen på en bår, men jag vet inte och jag har heller aldrig frågat någon. Och väl i ambulansen klistrar de på mig en massa klisterlappar för att kolla mitt EKG och jag är fortfarande helt borta. De pratar med mig, men jag förstår fortfarande inte vad de säger och jag har inget minne av vad jag svarar. Jag tror bara att jag ska dö.

.

Men de tar mig i alla fall in till sjukhuset. Och från och med nu är det bråttom och jag har nog aldrig haft så många sköterskor och läkare runt omkring mig. De tar alla möjliga tester och jag har syrgas och klisterlappar över hela bröstet och kanyler i armarna. Och jag förstår fortfarande inte vad det är som händer?

.

Men proverna visar inte på något allvarligt och alla värden är helt normala. Och jag börjar sakta men säkert bli klarare i huvudet och kan nu svara på frågor. Och efter en bra stund kan de konstatera att jag bara fått en panikångestattack och att det är all denna press och alla dessa krav på mig själv som har utlöst detta tillstånd.

.

Och när jag förstod detta så var det en sådan otrolig lättnad. Jag skulle inte dö. Inte än. Men det var en fruktansvärd väckarklocka för mig själv och jag insåg nu hur illa jag behandlat mig själv. Och jag var så arg för att jag hade pressat mig själv på detta sätt. För ingen älskade mig ju egentligen mer för att jag hade bra betyg. Det var bara ett bevis för mig själv. Ett bevis som egentligen inte betydde någonting alls.

.

Och det var efter detta som jag bestämde mig för att ta vara på mig själv. Att hälsan måste få gå i första hand och att det inte alltid är viktigast att vara bäst på allt, utan att det är desto viktigare att vara lycklig. Därför har jag försökt leva med det här mottot sedan dess, nämligen att “det som inte gör dig lycklig i ditt liv - det gör du dig av med“. Och på så sätt gör man sig själv en stor tjänst. För ingen mår bra av att göra något för någon annan. Det är Dig det handlar om. Ditt liv och dina val. Och det ska du vara stolt över. För det, om något är den bästa bekräftelsen du kan ge dig själv. Att du gjort något som du valt själv och oavsett om du lyckats eller inte, så var det ditt val och ingen annans. Och det är vad livet består av. Att hitta sin egen väg, hur krokig den än må vara.