Ida Rebecca Caroline

Jag har aldrig känt mig mer vilsen än vad jag gör just nu. Allt har blivit så fruktansvärt fel. Jag åkte ner hit till Göteborg igen för att jag trodde jag var redo för allt, redo att kämpa sista tiden av terminen. Men ack, så fel jag hade. Tiden i Skellefteå hade dock gett mig väldigt mycket, tid till att tänka, tid till att bara vara och tid till att lära mig kontrollera saker och ting. Men när jag väl kom tillbaka hit ner, tillbaka till verkligheten, så var det som att dessa veckor hemma, bara hade varit en parentes i mitt liv och att allt det lugnet som jag hade uppnått var som bortblåst.

.

Så nu står jag här igen, på ruta 1, och försöker få någon slags rätsida på allt. Men jag känner mig bara så fruktansvärt vilsen, frustrerad och besviken. Och det värsta är nog att jag känner mig så hjälplös. För även om jag vet att jag kommer börja må bra igen så småningom, så känns det så avlägset nu. Så det enda jag hade önskat nu, var att det fanns en "må-bra-knapp" som man bara kunde trycka på och så var allt frid och fröjd. Men istället ska man ta sig igenom denna enorma labyrint ytterligare en gång. Men med en skillnad från förra gången. Att den här gången ska jag lyckas. Och det får ta den tid det tar. Jag måste tillåta mig det. Jag bara måste.